annacarins.blogg.se

Jag har alltid haft jätte lätt för att läsa, se sambandet mellan bokstäver och hur de ska ljudas. Läsförståelse har aldrig varit några problem, det kom samtidigt som jag lärde mig att läsa och ljuda. Nu ska ändå tilläggas att jag lider av en lindrig form av dyslexi. Jag har haft otroligt svårt för dubbeltecknat och särskrivning, jag har det fortfarande men inte i lika stor utsträckning som när jag var yngre och skulle skriva. Det går ju att träna bort och det är precis vad jag har gjort.

 

Det värsta jag visste när jag gick i lågstadiet, ettan - tvåan, var att ha högläsning med klassen. Inte för att jag tyckte att det var jobbigt att läsa högt, jag tyckte att det var jobbigt att lyssna på de andra i klassen som läste. De kunde ju inte. Det tog en evighet för dem att läsa ett stycke, de stakade sig och sa fel. Jag satt bara och önskade att lektionen skulle ta slut. Otroligt frustrerande.

 

Nu sitter jag här hemma och lyssna på Jesse, som går i ettan, som försöker läsa. Jag anstränger mig verkligen för att inte bli arg när han stakar sig. Jag försöker att ha tålamod och andas när han stakar sig. När han inte ser sambandet mellan bokstav och ljud försöker jag att ha överseende, men det är inte lätt. All den där olustighetskänslan som infann sig i mig när jag tvingades lyssna på andra när de läste är tillbaka. Jag vill bara lämna rummet och dra ett täcke över huvudet, men det går ju inte. Jag måste sitta bredvid, tålmodigt och lyssna på alla korta lättuttalade ord uttalas helt fel. Inte nog med att det gör mig galen, jag känner mig jäte dålig som blir galen över det. Gaaaah!