annacarins.blogg.se

Blev tacos till middag. En såndär löjligt klyschig middag som vi lagade tillsammans, alla stod i köket och skrattade sådär lagom mycket och hjälptes åt. Svennebanan-liv delux. Fast jag gillar det. Det är en trygghet som jag inte känt förut.

 

Förr i världen fick jag ångest av att vara hemma, ångest av blotta tanken på att leva resten av mitt liv med en person. Även fast jag hade den där tok-ångesten över att vara bunden så hade jag ännu mer ångest över att vara ensam. Jag klamrade mig fast i en relation som var käpprätt åt helvette, någonting som jag mycket väl visste, fast ändå inte riktigt ville acceptera. Sen en dag fick det vara nog. Lika intensivt som jag hade älskat, lika snabbt försvann alla de känslorna. Eller, älskat hade jag nog heller aldrig gjort. Jag älskade kärleken.

 

Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon som kunde få mig att slappna av totalt. Någon som jag kunde lita på till 100% och någon som kunde få mig att må bra och vara honom trogen. Sen träffade jag Oscar. Min själsfrände. Killen hela dagen som är precis som mig. Samma skeva förhållandebakgrund och som hade samma skruvade förhållningssätt till hur förhållanden skulle se ut. Lika otroligt att jag skulle hitta någon som skulle kunna trollfföra mig, lika otroligt var det för Oscar att någon skulle kunna "tämja" honom. Men det gick. Förvånansvärt lätt för oss båda.

 

Så nu sitter vi här. Eller rättare sagt; jag sitter här och Oscar ligger bredvid på soffan och sover. Allt är sådär lagom harmoniskt och mysigt. Vuxet skulle jag nog våga säga.